MARINO 60 år

OY MARINO AB – TILLVERKNING AV BÅTAR I FAMILJEFÖRETAG

De flesta företagen i båtbranschen har en gång blivit till antingen i en källare, ett bilgarage eller i en övergiven lada. För Marinos del började det hela år 1958 i Tor-Björn Fagerströms källare på Brändö. Den på Bensow anställda kemi-ingenjören Fagerström var intresserad av ett nytt tillverkningsmaterial, glasfiber, och ville i sin egenskap av entusiastisk båtfarare använda det till att bygga båtar. Grundläran fick han av en svensk vän och därmed började jollepluggens tillverkning i den egna källaren.

KÖTT OCH LÖSNINGSMEDEL

De första produktionsfaciliteterna fanns i Hangö där Tor-Björn Fagerström fick hyra den ena flygeln av stadens saluhall. Bakom väggen arbetade fortfarande kötthandlarna såsom inget hade hänt, fastän ventilationssystemen i den tidens båttillverkningsutrymmen var minst sagt bristfälliga.

Tor-Björn grundade Bensows båtavdelning redan år 1954 och verkade som dess chef. Hans som en aktiv seglare kända överordnade Robert Jansson blev emellertid inte intresserad av tanken att börja tillverka båtar av det nya materialet, trots att fabriken i Hertonäs hade haft utrymme till det. Fagerström startade därför själv tillverkningen av båtar av glasfiber med sin dåvarande arbetsgivares välsignelse och båtarna såldes i Bensows affär. Redan i dessa tider sågs den äldsta sonen Christer dela ut broschyrer på en båtutställning.

Tor-Björn Fagerström var också en ivrig motorbåtsförare, “pappa” till ett A-klassens hydroplan och cirkulerade med sin familj runt Finland på olika tävlingar. Således var båtarna nära hans hjärta.

I Hangö byggdes också Snipor av glasfiber och där föddes  Family Sport-modellen som senare blev Marinos favorit. Skrovet var av glasfiber men däcket och övriga konstruktioner av trä.  “Ännu då poängterade man för mig att två så olika material, ett dött och ett levande, inte kunde förenas med varandra till en båt”, minns Tor-Björn Fagerström. I dag upplevs det inte som något problem bara man gör anslutningarna rätt.

Marinos verksamhet flyttades år 1965 till Jokela, men båtarna utrustades färdiga och levererades till kund från familjens gård på Brändö. Vid denna tid blev också tvillingarna Jan och Ben intresserade av verksamheten.

TILL SIBBO

År 1967 blev Marinos fabriksfastighet färdig på stranden av Sibbo-ån. Tillverkningen av båtarna flyttade hit men kontoret var ännu kvar på Riddaregatan. Sibbo var lämpligt till läget därför att båtarna kunde sjösättas för provkörningar direkt från den egna tomten. Stället var också rätt så nära företagarfamiljens hem.

‘Från tiden i Jokela minns jag att vi efter arbetets slut alltid åkte från Helsingfors med två bilar och släp för att hämta Marino Sporter från fabriken till Brändö’, berättade Kitty Fagerström. ‘Hemma var vi tvåtiden på natten så arbetsdagen blev lång.’

Ett utställningsutrymme saknades emellertid fortfarande varför en kall hall på Rovholmen hyrdes av pappersproducenten Dahlberg.  Där placerades båtarna och deras försäljning, provkörning och överlåtelse. Platsen gav vi namnet Merikeskus (Havscentralen). Marinos avsikt var att utveckla denna plats till funktion året runt, men hyresägaren Dahlberg gick inte med på detta utan i stället för en avsedd förlängning av hyreskontraktet blev det en plötslig uppsägning i november 1971.

Till Sibbo byggdes på två månader en annan hall och de för vintern uppställda båtarna flyttades till den i slutet av december. Snart blev företagets hela verksamhet koncentrerad till Sibbo. ‘Efter detta beslöt jag att jag aldrig mera blir hyresgäst’, försäkrar Tor-Björn Fagerström, ‘utan antingen äger jag stället eller så finns jag inte alls där!’

EN NY FABRIK OCH FÖRETAGSLEDNING

Den större båtar omfattande Marino 1000-serien startade år 1983. Kraven ställda på produktionsutrymmen ökade och därtill tvingades man söka sig till en ort där tillbudet av yrkeskunnig arbetskraft var tryggad. Den nya fabriken byggdes helt med företagets egen finansiering år   1988 i Bennäs nära Jakobstad.

Fabriken har planerats till en väl fungerande och flexibel enhet och baserar sig på företagarfamiljens egna tankar och gedigna erfarenhet av båttillverkning. Tor-Björn Fagerström konstaterar att också samarbetet med lokala människor flutit i en synnerligen positiv anda.

GENERATIONSSKIFTE

Generationväxlingen i Marino fördes igenom i god tid i början av år 1985, då Ben Fagerström utnämndes till verkställande direktör. ‘Vi ville inte göra det i sista minuten när den äldre generationen inte längre hade haft förmåga att stöda den nya ledningen, konstaterade Tor-Björn Fagerström.

HUNDRA BÅTAR I ÅRET

Marino har utvecklat lika många båtmodeller som företaget har år på nacken. Marino Sport tillverkades i ungefär hundra exemplar per år. Marino Mustang och Super blev populära båtmodeller och i oljekrisens tider ritade Åke Sandström motorseglaren MS-66 åt företaget.

Båtarnas säkerhet har alltid varit viktig för folket på Marino. Redan år 1978 fattades beslutet att alla modeller skulle skaffas typgodkännande med en Blå skylt. Båtarna testades i tävlingar i vilka också skrovens grundutveckling ägde rum. Få båtar gick på den tiden igenom ett lika tufft produktutvecklingsskede i de olika offshore-klasserna. Den med V-botten utrustade Mustangen var en av sin tids mest populära modeller, som gick igenom en lång utvecklingsfas i praktiken och stränga tester även i internationella tävlingar.

De flesta av våra nya generationens modeller har fått erkännandemedaljer i publikomröstningar och proffstidningar’, konstaterar VD Ben Fagerström. Till Årets båtar har valts Marino 9000, 8000, Barracudas båda versioner, Marino Piraya samt Marino Rocca. De nyaste modellerna är Marino Shark år 2000 och Marino Cobra år 2005 som valdes till Mässans Motorbåt för år 2006. År 2007 togs Marino Swing på nytt i produktion som retro nyhet. År 2009 erövrade den nya generationens båtmodell Marino APB 27, och båten uppnådde upp till 7 benämningar (bla. Årets Båt) i Europa. År 2015 var det igen Finlands populäraste vindrutebåt Marino Mustangs tur, efter att ha varit borta i 40 år. På båtmässan år 2015 var Mustangen omtyckt bland mässbesökare och såldes mångfaldigt mot vad man hade kunnat vänta sig.